Tillåt mig le...



Alltså... jag har inte mycket till överläpp.
Ganska liten faktiskt och mindre blir den med
åren. Som ett minusstreck rakt i fejan kan man
säga.

Idag har jag dock sett ett grymt avskräckande
exempel på när det går snett någonstans på vägen.

Gick en promenad i området och möttes av ett par
läppar... flå´t jag menar en människa med de största
ducklipsen jag sett. Hur tänkte hon?
Jag säger inget om att man vill förstora läpparna, jag kan
t om tänka mig det själv men...det finns en gräns. Även
hos mig. Den gränsen går väl någonstans vid ja... typ att
kunna le utan att riskera att halva ansiktet går sönder.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0